Till startsida

Romantisera inte de humboldtska idealen!

8 maj 2013, GU Journalen nr 3, 2013

Replik på förra numrets debattinlägg av Tomas Forser och Thomas Karlsohn.

DET ÄR MYCKET LOVVÄRT att de förändringar vad gäller styrningen av universitet- och högskolor som den så kallade autonomireformen innebär diskuteras. Tomas Forser och Thomas Karlsohn pekar i förra numret av GU Journalen på viktiga frågor som reformen reser, inte minst vad gäller universitetslärarnas möjligheter till kritiskt ifrågasättande och fri diskussion. Jag är emellertid tveksam till om deras historieskrivning stämmer i så motto att jag vill ifrågasätta om deras bild av det tidigare av dem så omhuldade kollegiala styret faktiskt fungerade som en garant för den fria akademins centrala värden. Mina erfarenheter från nu tre svenska universitet (Lund, Uppsala, Göteborg) ger en motsatt bild. För att exemplifiera kan jag nämna att det kollegiala styret vid min egen fakultet, den samhälls-vetenskapliga, under snart två decennier visat sig helt oförmögen att göra något åt en institution som vad gäller alla gängse måttstockar inte fungerar vare sig vad gäller forskning eller utbildning. Mina tre år i fakultetsnämnden var en dyster historia där en majoritet av ledamöterna enbart verkade för att värna den egna institutionens intressen men nogsamt undvek att ta tag i besvärliga frågor. Samma sak inträffade när jag var i Uppsala och i Lund. Det kollegiala styret i kombination med svaga fakultetsledningar ledde till en oansvarighetskultur som gjorde organisationerna oförmögna att ta tag i miljöer som under lång tid var svårt dysfunktionella för studenter och doktorander.
När det gäller hotet mot den akademiska friheten så finns det skäl att nämna att idén om att påtvinga alla forskare ett specifikt teorietiskt perspektiv i sin undervisning och sin forskning i form av det som kom att kallas genuscertifiering i Lund eller genusmärkning i Uppsala, kom från kollegiala processer och där forskare från de humanistiska fakulteterna var drivande. Går man längre tillbaka i tiden tvingas man med sorg konstatera att de kollegialt styrda universiteten i Tyskland under 1930-talet villigt lät sig inordnas under nazisternas styre. På dessa universitet som också hyllade de humboldtska principerna om forskningens frihet verkade de kollegialt valda ledningarna aktivt för att driva ut judiska lärare och studenter medan den överväldigande majoriteten av lärarkåren i bästa fall tittade bort. Forskning om den kollegiala universitetsledningen i Lund under 1930-talet har gett vid handen att man efter Danmarks ockupation förberedde sig för hur man skulle inordna sig under ett nazistiskt styre. Jag tror helt enkelt att Forser och Karlsohn romantiserar det kollegiala styrets frihetliga och demokratiska kvaliteter. Den studentuppsats de åberopar som en grund för sina slutsatser innehåller faktiskt ingen empiri om vad som varit utfallet från autonomireformen vad gäller de faktiska möjligheterna till kritisk diskussion och ifrågasättande.

OM MAN SYNAR styrningen av t ex de amerikanska spetsuniversiteten (där många av de mest framstående och mest samhällskritiska humanistiska forskarna verkar) så framkommer en annan bild, nämligen att de å ena sidan har synnerligen starka universitets- och fakultetsledningar som ofta utan pardon tar itu med lågpresterande eller på andra sätt dysfunktionella miljöer. Men de har samtidigt mycket starka och synnerligen självmedvetna kollegiala strukturer som balanserar de starka ledningarna. Problemet vid svenska lärosäten har, som jag ser det, varit att vi haft både mycket svaga universitets- och fakultetsledningar och en svag kollegial kultur. Med andra ord är det fel att se maktfördelningen mellan kollegialt styre och akademiskt ledarskap som ett nollsummespel. Tvärtom menar jag att det goda universitet utmärks av starka (och som det visat sig vetenskapligt mycket kompetenta) ledningar som kan, vågar och vill prioritera och framförallt styra upp (eller ibland t o m lägga ner) de forsknings- och undervisningsmiljöer som inte fungerar. Samtidigt måste dessa ledningar balanseras av starka och självmedvetna kollegiala strukturer. Vid svenska lärosäten har vi fram tills nu med några få undantag saknat båda.

 

 

 

 

 

Bo Rothstein
Professor i statsvetenskap

 

Replik: Skillnad på ideal och praktik

BO ROTHSTEINS REPLIK på Tomas Forser och Thomas Karlsohn är på många sätt intressant. En för Rothsteins argumentation besvärande omständighet är dock att han är i grunden felinformerad om de kollegiala organens ansvar för förslaget att införa genusmärkning vid Uppsala universitet. Tvärtemot det han anför var det just det kollegiala inflytandet som gjorde att vi undgick detta dekret uppifrån! Någon genusmärkning av forskning och undervisning existerar nämligen inte i Uppsala. Men nu har däremot GU en organisation som lämnar det vidöppet för sådana tvingande inspel både av nuvarande och kommande universitetsledningar. Vi är inte längre förvånade över denna utveckling.

FÖR OSS STATSVETARE är det vanligtvis en självklarhet att skilja på ideal och praktik när vi diskuterar demokrati. Det demokratiska styrelseskicket fungerar inte alltid enligt våra ideal, men vi kastar för den skull inte ut demokrati som idé eller praktik (och ersätter den med dess motsats). Samma sak gäller det kollegiala styret. Att det finns exempel på när det kollegiala styret inte fungerat som det borde innebär alltså inte att man okritiskt accepterar dess motsats – linjestyrning – som den enda och rätta medicinen. Frågan bör istället gälla hur man ska säkerställa och utveckla det kollegiala inflytande som forskningen visar är nödvändigt för en kreativ och framgångsrik undervisnings- och forskningsmiljö.

Shirin Ahlbäck Öberg, Docent
Christer Karlsson, Docent
Sten Widmalm, Professor

Statsvetare vid Uppsala universitet

Slutreplik: En princip värd att försvara

EN PRINCIP KAN VARA värd att försvara även om det är si och så med hur den implementeras och efterlevs. Det håller säkert en statsvetare som Bo Rothstein med om. Det gäller många av de omstridda begreppen för civiliserade sammanhang. Demokrati till exempel.
Principen att bästa argument vinner och att kollegialt självstyre har starka skäl för sig har varit en grundbult i universitetsvärlden. Med viss anekdotisk evidens tycks Rothstein vilja ifrågasätta det. Och i en mening håller vi med: Vi har själva gjort liknande dystra erfarenheter. Men bristerna i systemet måste tolkas som avsteg från kollegialiteten och inte som dess förverkligande. Rothstein talar om en ”oansvarighetskultur”, men vi vill istället tala om en möjlig ansvarighetskultur.

UNIVERSITETSVÄSENDETS katastrofala utveckling i Tyskland under 1930-talet var inte ett resultat av kollegialiteten utan effekten av en medveten offensiv mot de autonoma styrformer som växt fram under 1800-talet. Receptet är därför inte att försvaga utan att förstärka denna form av styre. Den pågående utvecklingen ger dock anledning till farhågor, vilket Elin Sundbergs uppsats tydligt visar.
Vårt ärende var således inte att idealisera principen och dess kvaliteter men att hävda att nuvarande snabba förändringsprocess från seminariekultur till processindustri med deklarerade lärandemål mot ”anställningsbara” studenter eroderar humanioras kunskapssyn. Den där inte allt är mätbart, evident utan till och med är oförutsägbart och överraskande.

GENUSCERTIFIERING och genusmärkning innebär svårhanterliga kriterier i en fri och demokratisk kunskapsprocess. Vi är eniga om det. En sådan kunskapsprocess mår heller inte bra i linjeorganisationernas top-bottom-värld. Starka universitetsledningar är på inget sätt oförenliga med institutionsdemokratiska strukturer. Det visar inte minst de nordamerikanska miljöer som Rothstein hänvisar till. De mest framgångsrika universiteten utmärks påfallande ofta av kollegiala beslutsformer och stort inflytande för lärare och forskare.
Till sist: vi välkomnar Bo Rothsteins inlägg och diskuterar gärna vidare i olika sammanhang. Men vi noterar samtidigt den kompakta tystnaden från dem som har den verkliga makten över organisationsfrågorna – vår egen universitetsledning.

 

 

 

 

Tomas Forser
Thomas Karlsohn

 

Sidansvarig: Allan Eriksson|Sidan uppdaterades: 2013-05-08
Dela:

Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-3-13/replik--romantisera-inte-de-humboldtska-idealen-/?languageId=100000&skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum: 2019-09-17

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?