8 maj 2013, GU Journalen nr 3, 2013
Ulf Riebesell, marinbiolog från Tyskland, har genomfört liknande försurningsprojekt tidigare, i polarmiljö, utanför Hawaii och utanför finska och norska kusterna. Men det här projektet är det största.
Utanför Fiskebäckskil flyter gigantiska provrör i Gullmarsfjorden. I ett stort internationellt projekt undersöker ett sextiotal forskare under fem månader försurningens effekter på havets ekosystem.
DE SYNS REDAN på långt håll. Från båten liknar de tio smala höghus som balanserar på vågorna i Gullmarn; inte vad man förväntar sig dyka upp i den bohuslänska skärgården.
Plasthusen kallas för ”mesokosmer”, alltså ”medelstora kosmos”, och innehåller ett helt ekosystem. Varje mesokosm består av en nästan tio meter hög metallställning som håller en jättelik plastsäck på plats, vilken i sin tur innesluter 55 000 liter havsvatten. I hälften av säckarna har forskarna tillsatt koldioxid för att se hur marina växt- och djurplankton påverkas vid den surhetsgrad forskarna tror kommer att finnas vid århundradets slut.
Över oss skränar måsarna ikapp. På andra sidan fjorden reser sig Lysekils kyrktorn mot skyn, ett välkänt landmärke, enligt skepparen. Bara en kvart tidigare hoppade vi ombord på fartyget Nereus vid Lovéncentrets brygga i Kristineberg. Medan fartyget plöjer genom skiffergrå vågor och vinden hugger tag drar vi passagerare vindjackorna tätare runt oss.
Sedan projektet drog igång i slutet av januari har medieintresset varit stort, från både svenska och utländska journalister.
– Det är viktigt att sprida kunskap till allmänheten om vad forskarna gör och vad havsförsurningen innebär för vår framtid, säger Maike Nicolai, projektets presschef som idag har en grupp tyska vetenskapsjournalister på besök.
”Es ist kalt” huttrar en av dem. Den tyske marinbiologen och projektledaren Ulf Riebesell skämtar ”idag är det sommar jämfört med igår”, själv är han klädd i en kraftig orange overall.
För nästan tre månader sedan kom Ulf Riebesell sjövägen till Kristineberg på det fullastade forskningsfartyget Alkor för att inleda havsförsurningsprojektet.
– Vägen fram till Lovéncentret i Kristineberg blev helt blockerad av all utrustning som lastades av från forskningsfartyget, berättar Ola Björlin, administrativ chef och ansvarig för infrastrukturen på Lovéncentret. Han har haft otaliga kontakter med forskningsteamet under de snart tre månader projektet varit igång. ”Mycket jobb men roligt”, sammanfattar han. Flaskhalsen har varit boendet. Kristineberg har 62 bäddar och det har varit ett pusslande att hitta sängplats åt alla extra forskare.
Forskarna Jan Czerny och Jessica Bellworthy tar vattenprover från mesokosmerna.
Ulf Riebesell har genomfört liknande försurningsprojekt i mindre skala i polarmiljö, utanför Hawaii och utanför finska och norska kusterna. Men aldrig har så stora mesokosmer använts och under så lång tid.
– Här i Gullmarn har det varit en kamp mot elementen. Inte någon annanstans har vi stött på sådana problem som vi ställts inför här, säger han.
En doft av kaffe förebådar fika som tacksamt tas emot av genomfrusna journalister. Ulf Riebesell konstaterar att det har varit en iskall vår som lett till oväntade svårigheter för projektet.
– Istäcket var vi beredda på men inte att salthalten i vattnet kunde svänga så snabbt i Gullmarn från ett dygn till ett annat. Efter att dykarna fått i mesokosmerna minskade salthalten i havet och då blev säckarna tyngre i förhållande till omgivande vatten och höll på att sjunka, så vi fick ta upp dem igen och börja om, säger Ulf Riebesell, som själv konstruerat sina ”giant test tubes”, jätteprovrör.
Nereus mullrande motorljud förstärks plötsligt när tre snabba småbåtar bildar konvoj med fartyget på väg mot forskningsområdet. Småbåtarna tar sig förbi de orange bojarna som avgränsar provområdet och kör sedan vidare in mot mesokosmerna.
– Det ni ser är bara toppen på isberget, plastsäckarna fortsätter 25 meter ner i vattnet, säger Ulf Riebesell.
I hälften av jättebehållarna har koldioxid tillsatts för att se hur marina växt- och djurplankton påverkas av försurning. Under månaderna som projektet pågår kan forskarna följa många generationer plankton och mäta vattnets kemi varje dag. I mesokosmerna tillsätter man dessutom larver av sill och torsk, för att se hur fiskynglen utvecklas i det inneslutna havsvattnet som bildar ett ekosystem.
De små följebåtarna lägger till vid var sin mesokosm, forskarna ska ta vattenprover. Det krävs bra balans och god fysik att arbeta från en liten krängande båt. Och det är knepigt att lyfta av mesokosmens plasttak som är täckt med vassa stålpiggar; ett skydd mot fåglar. En av forskarna sänker ner ett nära nog halvmeterslångt provrör och vindar upp röret fyllt med havsvatten från behållaren. Vattnet hälls över i plastflaskor, proverna ska analyseras i land.
Tillbaka från båtturen möter vi Angela Wulff på bryggan. Hon är professor i marin ekologi med inriktning marin botanik, och en av de tjugotal forskare från Göteborgs universitet som deltar i projektet. Hon visar vägen till fem stora vita baljor strax intill. Baljorna är täckta med gröna nät.
– I morse hämtade jag 20 liter vatten från varje mesokosm, säger hon och pekar på de fem karen.
Angela Wulff studerar hur algsamhället av växtplankton och bakterier reagerar för stressen av ökad försurning och ökad temperatur.
– Vattnet från de olika mesokosmerna har vi hällt över i plastpåsar. Nu ligger de i kar med olika temperaturer, säger hon och lyfter undan de gröna näten för att visa de olika algsamhällena.
Första baljan har samma temperatur som havsvattnet, sedan ökar temperaturen med två grader i varje kar och i det femte är alltså temperaturen cirka åtta grader varmare, förklarar Angela Wulff. Vid de pågående klimatförändringarna förväntas både koldioxidhalten och temperaturen öka i haven.
– Organismerna i havet kommer att reagera olika på temperaturökningen. De som bildar kalk kan inte bilda skal när det blir för surt medan bakterier och växtplankton ofta gillar värme. Jag förväntar mig att alger och bakterier kommer att växa bäst vid en temperaturhöjning på cirka sex grader, säger Angela Wulff.
Hon anser att det här internationella projektet är en fantastisk möjlighet för svenska forskare.
– Det finns en stor öppenhet bland forskarna i projektet. Det är så här nya forskningskontakter skapas och god forskning görs.
Bland provrör och pipetter i ett labb i Kristinebergs huvudbyggnad arbetar ekotoxikologen Maria Granberg med sitt forskningsteam. När vi kliver in genom dörren möter vi en av hennes mastersstudenter, Marcus Stenegren, som sitter vid en bänk och utstrålar koncentration. Han filtrerar prover med vatten från mesokosmerna för att undersöka bakteriesamhället och speciellt förekomst av giftiga vibriobakterier. Maria Granbergs forskningsteam studerar samverkanseffekter mellan havsförsurningen och miljögifter på bakteriesamhället. När omgivningen blir surare ändrar vissa gifter form och kan då tas upp lättare av levande organismer.
– Det här är obeträdd forskningsmark. Vi vet inte hur giftbilden i havet kommer att ändras av försurningen, säger hon.
Föreståndaren för Lovéncentret, Michael Klages, anser att detta är ett storartat projekt och påpekar att det skulle varit svårt att genomföra utan Lovéncentrets resurser. Han framhåller forskarnas engagemang och envishet och att de trots svårigheter som snö, is, oväder och gäckande salthalts-nivåer, aldrig en sekund övervägt att ge upp.
– Man fick göra en omstart av projektet efter tre veckor, men forskarna klarade det och nu ser allt bra ut. Det ska bli fantastiskt när alla resultat så småningom är analyserade och presenteras, säger Michael Klages.
Projektet BIOACID (Biological Impacts of Ocean ACIDification) koordineras av Ulf Riebesell, professor i biologisk oceanografi vid GEOMAR Helmholtz Centre for Ocean Research i Kiel, Tyskland. De cirka 60 deltagande forskarna i BIOACID Gullmarn kommer från Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Sverige och Finland.
Finansieringen bakom projektet kommer från tyska vetenskapsinstitutioner, EU och enskilda länder, även Kungliga Vetenskapsakademin i Sverige bidrar.
Text: Carina Eliasson Foto: Johan Wingborg
Studenterna är våra ambassadörer
Stora arbetsmiljöproblem på institutionen för språk och litteraturer
Dekan Margareta Hallberg svarar
Diskriminerande att inte alla har rätt att nominera hedersdoktorer
Gemensamma förvaltningen ska spara 35 miljoner kronor på 3 år
Snart lanseras nytt stöd för chefer
Något fler studenter upplever att kraven har blivit högre
Slöjdprofessor för tredje gången
Flera fakulteter har svårt att nå jämställdhetsmål
Internationell miljöutbildning inspirerar tjänstemän
Robotar är varken goda eller onda, menar Claes Strannegård
Följ med ut till Gullmarsfjorden, där ett 60-tal forskare undersöker havets försurning
De humboldtska idealen är ingen garanti för ett gott kollegialt ledarskap, skriver Bo Rothstein
Total brist på dialog, menar professor Ingmar Söhrman
MOOC-kurser kan vara något helt annat än traditionell nätutbildning
Vad händer om konst degraderas till dekoration och utsmyckning
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-3-13/bland-jatteprovror-i-gullmarn/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-29